Torka

Öken är ett landområde med mycket sparsam nederbörd och ofta hög avdunstning som därigenom har ingen eller mycket sparsamt med växtlighet. Djur och växter i öknen är ofta starkt specialiserade och måste tåla både höga och låga temperaturer samt klara sig på lite vatten eller ojämn tillgång till vatten. Öknar finns vid jordens vändkretsar, längs kontinenternas västkuster och i områden med regnskugga. Dessutom finns det köldöknar eller polaröknar på Antarktis och de nordligaste delarna av Arktis.

Öknar kännetecknas av låg nederbörd och, med undantag för köldöknarna, hög dagstemperatur och stor temperaturvariation över dygnet på grund av den låga luftfuktigheten. I Mellanöstern och i Death Valley har uppemot 54,0 °C uppmätts. Avdunstningen i öknar överstiger ofta den årliga nederbörden. För de varma öknarna sätts normalt gränsen mellan ökenklimat och stäppklimat vid 250 mm nederbörd per år, medan gränsen ligger betydligt lägre för de kallare öknarna.

Köppens klimatklassificering är den dominerande klimatklassificeringen som baserar sig på både temperatur och nederbörd. I systemet inkluderas också växternas vattenbehov där ett ökenklimat definieras av en medelnederbörd på mindre än hälften av växtlighetens behov.

Växter och djur

Med undantag för de kalla öknarna kan öknar ofta ha ett förhållandevis rikt växt- och djurliv. Djur och växter i öknen måste tåla både höga och låga temperaturer samt klara sig på lite vatten eller ojämn tillgång till vatten. Växtlighet kan saknas helt i klippöken, stenöken och sandöken, eller bestå av få och starkt specialiserade arter.

Buskar med djupa rötter och hårda blad förekommer ofta, särskilt i klipp-, sten- och grusöknar. Den afrikanska welwitschian är ett exempel på en ökenväxt med lång pålrot. I mer finfördelad jord förekommer kortlivade växter som växer upp och blommar efter regn för att sätta frön som ligger i jorden i väntan på nästa regn. Suckulenter har ofta små, köttiga blad, eller inga blad alls, med tät kutikula och få och nedsänkta klyvöppningar för att minska avdunstningen.

Växterna lagrar ofta vatten i stammar, rötter, jordstammar eller lökar. Fleråriga växter skyddar sig mot betande djur genom taggar eller bitter växtsaft. Kreosotbusken är en nordamerikansk ökenväxt som förgiftar sin omgivning med hjälp av sitt rotsystem för att slippa konkurrens om vatten och näringsämnen.

Ökenspridning

Ökenspridning betyder att öknars yta ökar eller att nya öknar uppstår. Ökenspridning orsakas av människan som överanvänder jorden och/eller klimatförändringar. Termen definierades av den franske botanisten och ekologen André Aubréville (1897-1982) som när brukad mark blev öken som en följd jorderosion orsakad av människan. Han grundade sina slutsatser på studier han genomfört främst i Afrika.

Tidigare (år 2008) ansåg forskare att satellitmätningar visade en viss förgröning av öknar efter en längre period med torka. Deras tes var att bland annat massflytt från landsbygd till städer hade givit landskapet ett tillfälle att återhämta sig samt att koldioxidutsläppen ökat tillväxten. Växter skadas dock av alltför höga temperaturer.

Ökenspridning sker idag på samtliga kontinenter. I Afrika har ökenarealen ökat 650 000 km2 de senaste 50 åren. Gobiöknen i Kina är världens snabbast växande öknen. Under senare år har bränder bidragit till ökenspridningen. Boskapshjordar som betar anses bidra till en omfattande ökenspridning liksom skogsbruk utan återplantering. Argentina i Sydamerika hotas ekonomiskt av ökenspridningen i sitt land då halva arealen består av öken. Man tror att klimatförändringarna kan öka ökenspridningen med 20 %. Både i Afrika och i Kina sker massplantering av träd för att begränsa ökenspridningen. [1]

Ökengröning

Ökengröning är en process av konstgjord återvinning av öknar av ekologiska skäl (biologisk mångfald), jordbruk och skogsbruk, men också för återvinning av naturliga vattensystem och andra ekologiska system som stöder liv. Termen "ökengrönning" är tänkt att gälla både kalla och varma torra och halvtorra öknar. Ökengrönning har potential att hjälpa till att lösa globala vatten-, energi- och livsmedelskriser. Det avser ungefär 32 miljoner km² mark. [2]

Ökengrönning är till stor del en funktion av vattentillgången. Om tillräckligt med vatten för bevattning finns till hands, kan alla varma, kalla, sandiga eller steniga öknar grönskas. Vatten kan göras tillgängligt genom besparing, återanvändning, skörd av regnvatten, avsaltning eller direkt användning av havsvatten för saltälskande växter.

Dessa olika vägar har unika egenskaper, det vill säga: att spara vatten är en billig lösning. Återanvändning av behandlat vatten och stängning av kretslopp är det mest effektiva eftersom slutna kretslopp står för obegränsad och hållbar försörjning - regnvattenhantering är en decentraliserad lösning och tillämplig för inlandsområden - avsaltning är mycket säker så länge som primärenergin för drift av avsaltningsanläggningen är tillgänglig. Direkt användning av havsvatten för havsvattenjordbruk är den mest potenta, endast begränsad av behovet av att pumpa upp vattnet från havsytan.

En ny typ av avsaltning görs med Sahara Forest Project. Detta projekt använder solenergi för att generera sötvatten. En annan ny teknik är molnsådd, antingen på konstgjord väg eller genom inverkan av molnsådd bakterier som lever på vegetation (t.ex. Pseudomonas syringae). En annan, "atmosfärisk vattengenerering" eller luft till vatten, använder avfuktning och används av militären för generering av dricksvatten. Denna teknik använder dock 200 gånger mer energi än avsaltning, vilket gör den olämplig för storskalig ökengröning.

Planering av träd

En huvudkomponent i ökengröningen är plantering av träd. Träd lagrar vatten, hämmar jorderosion genom vind, lyfter upp vatten från underliggande akviferer, minskar avdunstning efter ett regn, lockar till sig djur (och därmed fertilitet genom avföring), och de kan få mer regn att falla (genom temperatursänkning och andra effekter), om den planterade ytan är tillräckligt stor.

Alla de effekter som är fördelaktiga för ökengröning som träd erbjuder kan också tillhandahållas av byggnader. Skuggning av byggnader är ett exempel på en passiv effekt, upppumpning av vatten från akviferer ett exempel på en aktiv effekt som uppnås med byggnadsteknik. Ett exempel på en byggnad designad för att erbjuda alla de fördelaktiga effekterna av naturliga skogar i öknen är IBTS Greenhouse.

Sahara

Sahara är ett ökenområde i Nordafrika ungefär mellan femtonde och trettionde nordliga breddgraderna. Sahara är med sina cirka 8 600 000 kvadratkilometer jordens största ökenområde utanför de båda polarområdena.

Sahara består av sandöken, stenöken, klippöken samt torrmarksområden. Det utgör ett område som länge utgjort en svårgenomtränglig barriär mellan Medelhavsregionen och "Afrika söder om Sahara". I söder övergår Sahara i Sahel, en halvtorr savann som sträcker sig från Senegal och Mauretanien i väster till Sudan i öster.

Sahara som vi känner det är bara ett par tusen år gammalt. Periodvis har området varit betydligt fuktigare och för ett antal tusen år sedan bedrevs både jakt och jordbruk i området.

Sahara har ett ökenklimat som skapats av det subtropiska högtrycksbälte som finns över området. Det faller mindre mängder regn över kustområdena, över de centrala delarna är det genomgående torka. Nederbörd från nordväst stoppas av Atlasbergen. Högtrycksbältet förstärks och förflyttas söder ut om vintern, och försvagas och förflyttas mot norr under sommaren.

De centrala delarna av Sahara har över 4 300 soltimmar årligen, nära det maximalt möjliga (4 450 timmar);[ temperaturskillnaden mellan dag och natt, och mellan vinter och sommar, är stor. På sommaren kan temperaturen ofta bli över 50 grader Celsius, och under vintern ofta under 0 grader Celsius. Snö är däremot mycket ovanligt i öknen, men det har förekommit under både 1900-talet och 2000-talet i Algeriet.

I de lågtliggande delarna av de centrala ökenområdena är årsnederbörden mindre än 50 millimeter, längst i öst mindre än 5 millimeter. Det är förhållandevis vanligt med regnskurar och blixtar som inte når marken. I bergen är nederbörden större, oftast i form av kortvariga, kraftiga skurar som snabbt fyller uttorkade flodbäddar. Det egentliga ökenområdet avgränsas av stäpper med vinterregn i norr och av stäpper med sommarregn i söder.

The Great Green Wall

The Great Green Wall är ett projekt som leds av Afrikanska unionen, ursprungligen tänkt som ett sätt att bekämpa ökenspridning i Sahelregionen och hålla tillbaka utvidgningen av Sahara, genom att plantera en mur av träd som sträcker sig över hela Sahel. Den moderna gröna muren har sedan dess utvecklats till ett program som främjar hanteringen av vatten, grönskaskydd och förbättrar tekniker för inhemsk markanvändning, som syftar till att skapa en mosaik av gröna och produktiva landskap över hela Nordafrika.

Projektet är ett svar på den kombinerade effekten av försämring av naturresurser och torka på landsbygden. Det syftar till att hjälpa samhällen att mildra och anpassa sig till klimatförändringar samt förbättra livsmedelssäkerheten. Befolkningen i Sahel förväntas fördubblas till 2039, vilket betonar vikten av att upprätthålla livsmedelsproduktion och miljöskydd i området.

Källor

• Öken, Wikipedia
• How Saudi Arabia Is Turning It?s Desert Into Green Forest, Thec space, Youtube (2022-10)
• Desert, Wikipedia
• Ökenområden grönskar, Kunskapsupplysningen (2009)
• Förgröningen kyler jorden lika mycket, som CO2 värmer den, Gabriel Oxenstierna, Klimatupplysningen (2023-02-01)
• Greening of the Earth Mitigates Surface Warming, NASA (2020-11-04)
• Earth getting greener, NASA?s new maps confirm, NASA (2020-02-18)
• How The Sahara will Turn Green, Futurology, Youtube (2022-10)
• Scientists New Discovery In The Sahara That Changes Everything!, Leaf for life, Youtube (2022-06)
• Sahara, Wikipedia
• Great Green Wall (Africa), Wikipedia