Nyckelord

• År 2019 var det årliga växthusgasindexet 1,45, vilket representerar en 45-procentig ökning av strålkraftspåverkan (en nettouppvärmningspåverkan) sedan 1990 (se figur 1).
• Av de växthusgaser som visas i figur 1 står koldioxid för den i särklass största andelen av strålningskraften sedan 1990, och dess bidrag fortsätter att växa i en stadig takt. Enbart koldioxid skulle svara för en 36-procentig ökning av strålningskraften sedan 1990.
• Även om det övergripande årliga växthusgasindexet fortsätter att stiga har ökningstakten avtagit något sedan basåret 1990. Denna förändring har till stor del skett på grund av att metankoncentrationerna har ökat långsammare de senaste åren och på grund av att koncentrationerna av klorfluorkolväten (CFC) har minskat, eftersom produktionen av CFC har fasats ut globalt på grund av den skada de orsakar ozonskiktet (se figur 1).
• Växthusgaser som produceras av mänskliga aktiviteter har orsakat ett övergripande uppvärmningsinflytande på jordens klimat sedan 1750. Den största bidragsgivaren till uppvärmningen har varit koldioxid, följt av metan och svart kol. Även om aerosolföroreningar och vissa andra aktiviteter har orsakat nedkylning, är nettoresultatet att mänskliga aktiviteter på det hela taget har värmt upp jorden (se figur 2).

Bakgrund

När energin från solen når jorden absorberar planeten en del av denna energi och strålar ut resten tillbaka till rymden som värme. Jordens yttemperatur beror på denna balans mellan inkommande och utgående energi. Genomsnittliga förhållanden tenderar att förbli stabila om inte jorden upplever en kraft som förändrar energibalansen. En förändring i energibalansen gör att jordens medeltemperatur blir varmare eller svalare, vilket leder till en mängd andra förändringar i den lägre atmosfären, på land och i haven.

En mängd olika fysiska och kemiska förändringar kan påverka den globala energibalansen och framtvinga förändringar i jordens klimat. Vissa av dessa förändringar är naturliga, medan andra påverkas av människor. Dessa förändringar mäts av mängden uppvärmning eller kylning de kan producera, vilket kallas "strålningskraft". Förändringar som har en uppvärmande effekt kallas "positiv" forcering, medan förändringar som har en kylande effekt kallas "negativ" forcering. När positiva och negativa krafter är ur balans blir resultatet en förändring av jordens genomsnittliga yttemperatur.

Förändringar i koncentrationen av växthusgaser i atmosfären påverkar strålningskraften (se indikatorn Atmosfäriska koncentrationer av växthusgaser). Växthusgaser absorberar energi som strålar uppåt från jordens yta, återutsänder värme till den lägre atmosfären och värmer upp jordens yta. Mänskliga aktiviteter har lett till ökade koncentrationer av växthusgaser som kan finnas kvar i atmosfären i decennier, århundraden eller längre, så motsvarande uppvärmningseffekter kommer att bestå under lång tid.

Om indikatorn

Figur 1 i denna indikator mäter den genomsnittliga totala strålkraften av 20 långlivade växthusgaser, inklusive koldioxid, metan och dikväveoxid. Resultaten beräknades av National Oceanic and Atmospheric Administration (NOAA) utifrån uppmätta koncentrationer av gaserna i atmosfären, jämfört med de koncentrationer som fanns omkring 1750, innan den industriella revolutionen började.

Eftersom varje gas har olika förmåga att absorbera och avge energi, omvandlar denna indikator förändringarna i växthusgaskoncentrationer till ett mått på den totala strålkraftspåverkan (uppvärmningseffekt) som orsakas av varje gas. Strålningskraften beräknas i watt per kvadratmeter, vilket representerar storleken på energiobalansen i atmosfären.

NOAA översätter också den totala strålningskraften av dessa uppmätta gaser till ett indexvärde som kallas Annual Greenhouse Gas Index (höger sida av figur 1). Denna siffra jämför strålningskraften för ett visst år med strålningskraften 1990, som är ett vanligt basår för globala avtal för att spåra och minska utsläppen av växthusgaser.

Som referens presenterar den här indikatorn också en uppskattning av den totala strålningskraften som är associerad med en mängd olika mänskliga aktiviteter från 1750 till idag. Figur 2 visar inverkan av:

• Troposfäriskt ozon, en kortlivad växthusgas.
• Utsläpp som indirekt leder till växthusgaser genom kemiska reaktioner i atmosfären. Till exempel leder metanutsläppen också till en ökning av troposfäriskt ozon.
• Aerosolföroreningar, som består av fasta och flytande partiklar suspenderade i luften som kan reflektera inkommande solljus.
• Svart kol (sot), som kan göra jordens yta mörkare och mindre reflekterande när den avsätts på snö och is.
• Flera andra faktorer, som förändrad markanvändning, som påverkar strålningskraften.

CO₂ 2/3 av mänsklig uppvärmntng

Enligt observationer från NOAA Global Monitoring Lab var enbart koldioxid 2021 ansvarig för ungefär två tredjedelar av den totala uppvärmningsinverkan av alla mänskligt producerade växthusgaser. [1]

Källor

• Climate Change Indicators: Climate Forcing, EPA
• IPCC (Intergovernmental Panel on Climate Change). 2013. Climate change 2013: The physical science basis. Working Group I contribution to the IPCC Fifth Assessment Report.
• Climate Change: Atmospheric Carbon Dioxide, Climate.gov